Vem är jag? Jag kan väl inte påstå att andras val och bloggar påverkat mig? En svag stund senare räknade jag upp alla grejer jag köpt enbart inspirerad av andras bloggar och Insta-konton..

Vem är jag? Vem har inspirerat mig och styr mina val beträffande kläder, möbler och mat? Va sa du, bloggar och Pinterest-konton? Du skojar väl?

Frågan som jag flera gånger ställt mig, men som jag riktigt aldrig lyckats få ett slutligt svar på. Under min bloggkarriär på 8 år har jag i flera repriser funderat, hur mycket bloggarna jag läst i självaverket påverkat mig och den person som jag utvecklats till, samt de beslut som jag fattat. Alla människors personlighet och val präglas i viss mån av utomstående faktorer och beroende på hur svag eller stark man är, påverkar man olika mycket. Själv kan jag med handen på hjärtat avslöja att åtminstone en hel del materialistiska val - grejer helt enkelt - som jag skaffat, är något som jag sett på en annans blogg och som jag antingen beundrat eller avundats över. Tänk så pinsamt att en 25-åring i en viss mån än i dag låter sina val och drömmar styras av vilt främmande människors val! Haha, har lust att skratta för mig själv när jag avslöjar detta, men tja, fakta är fakta! (å jag kan lova att jag definitivt inte är ensam om detta). Thank God har jag - trots min svahget för att investera i något som någon annan presenterar på sin blogg - utvecklats såpass, att jag i dagens läge (ens försöker) överväger mina uppköp (speciellt de dyrare!) och frågar mig själv: är dethär något JAG vill ha och som kommer att göra MIG lycklig eller något som nån annan ville ha och som gjorde den lycklig? Materialist i grund och botten - det kommer jag alltid att vara och det försöker jag därför inte bestrida på något sätt - men nyttan av att skaffa allt detdär som folk låter en tro att man behöver - det är det, som man behöver fundera på.

 

Haha, det är i själva verket ganska skrattretande när jag riktigt börjar fundera över alla uppköp som ens på någo vis kan ha påverkats av bilder eller texter om diverse shoppings som folk presenterat på sina bloggar eller Insta-konton.. Täcks jag ens räkna upp en del av dem? Well, vi försöker. Trots att listan skulle bli pinsamt lång om jag vore RIKTIGT ärlig vill jag påpeka att en stor del av sakerna jag skaffat inspirerad av andra faktiskt visat sig vara bra och behövliga! 

 

Lexingtons kaffemuggar. Michael Kors Hamilton-handväska. Essie-nagellack. Crop top (såld! Var definitivt inte min grej att gå omkring med naveln bar som en Spice Girl på 2000-talet längre). Ursula-pläd från Ikea. Mac. Michael Kors-armbandsur. Blazer från Zara. iPhone. Marmorinspirerat mobilskal. Labrador. Converse (troligen på väg att säljas, då de är aningen för smala för min ankfot). New Era-lippis. Hårdonits (ni vet, den som man lägger håret igenom för att få skapa en lilla My-frisyr). Mulberry-halsduk. Rayban Aviators.

 

Oh my God. Medan jag rabblar upp grejer jag köpt typ enbart inspirerad av andras bloggar inser jag, hur helsikes likadana alla bloggare egentligen är! Snacka om att inte ha någon egen stil, då alla inspireras av varandra och klär sig, äter och inreder precis lika! Man behöver bara gå in på de mest kända bloggarna, Pinterest och Instagram för att inse att majoriteten av kvinnorna i världen är kopior av varann med sina Hemnes-byrån, LV-halsdukar och väskor, smoothiebowls och rawcakes, Mac-datorer och Nike-joggingskor. Det goda är ju att man som individ aldrig behöver känna sig udda eller ensam: klär man sig, äter man eller inreder man som en bloggare, Pinterest- eller Instagram-innehavare och aktiv kan man vara säker på att det alltid kommer ÅTMINSTONE en likaklädd och -sinnad person emot en på gatan. Hur ironiskt, men lättande är inte det? ;)

Publicerad 08.07.2015 kl. 13:15

En ny början

och det är alltid ett steg framåt och två tillbaks
och du slits mellan din stolthet och en önskan att vara till lags
ditt liv känns som en b-film som inte har nåt slut
och när du säger vad du tycker
då går han bara ut

..

Allt jag vill är att bli sedd
allt jag vill är att bli hörd
men det verkar vara svårt
hitta nån att lita på
någon jag kan hålla i
när det blåser hårt


textlåten lånad http://artists.letssingit.com/irma-thomas-lyrics-precis-som-du-zcfxk5h#axzz3fHc2UJzh

Nynnade denhär låten "Precis som du" medan jag tog hunden ut på en förmiddagspromenad och insåg att det är dags för en ny start; en början från ett tomt, rent bord. Jag vet inte riktigt var eller hur jag skall börja, men eftersom jag under mitt drygt 25 år långa liv har lärt mig att lita och lyssna på min intuition, bestämde jag mig för att öppna en ny blogg och lämna den gamla bakom mig.

Tanken började gro inom mig imorse då jag satt och läste Östnyland (lokaltidningen) medan jag käkade frukost. Där bland alla dilemman om eurokrisen och Grekland hittade jag en gammal favorit som jag nästan glömt bort: Malenami. Malenami, bloggaren som jag följde ett par år sedan tillbaks och som jag (likt många andra) avundades på som bara den: så vacker, så framgångsrik, så fin och så harmonisk. Ett perfekt hus, ett perfekt leende, ett perfekt jobb, en perfekt man och perfekta kläder - fan vad enkelt hennes liv måste vara! Ja, skulle jag redan då ha insett hur bloggvärlden fungerar - att man hemskt sällan skriver om det trista som räkningar, gräl eller magont och än mindre fotograferar det. Ånä, denhär unga blåögda finlandssvenska tjejen trodde en dels liv faktiskt VAR så perfekt som de beskrev det (trots att t.ex. Malena flera gånger förde fram att hennes blogg handlar om guldkanterna i hennes vardag - inte om hela hennes vardag) och försökte förgäves leka ett lika ljusrött, fläckfritt liv.

 

Det är flera år sedan jag läste Malenami, men kunde inte motstå att surfa in på bloggen direkt efter frukosten och kände direkt värmen spridas inom mig. Fina, fina Malenami, som ärligt berättat om både guldkanter, nämt skilsmässor och gräl i en bisats, men hållit fast vid att berätta om sina guldkanter i sin vardag och garantera att läsarna kan lämna sidan med en harmonisk och glad känsla inom sig - inte fundersamma och oroliga över hur flickstackaren skall klara sig eller hur hon har det. Jag vill lära mig av denna starka kvinna. Därav en ny början.

 

Jag började blogga mer eller mindre för tja, 8 år sedan och kan i all korthet konstatera att jag är nöjd att jag hållit fast vid skrivandet under hela denhär tiden. Trots att min blogg aldrig blivit nånting så stort som jag hoppats (hmm.. kan visst bero på att jag aldrig satsade så mycket på bloggen som många andra framgångsrika bloggare gjorde: fotografer, dyra väskor, roliga, intressanta bloggtexter varje dag.. you name it!), höll jag fast vid att upprätthålla den i nån mån hela tiden. I dagens läge kan jag bläddra tillbaks i min virtuella dagbok, blicka tillbaks i mitt liv och se hur mina val och det jag varit med om fört mig till den unga kvinna och situation jag är och lever i idag. Samtidigt som jag delvis ångrar att jag skrivit så öppet om motgångar som ätstörning och dåliga relationer, erkänner jag att just de mest personliga inläggen fått mest uppmärksamhet (både öppna kommentarer som privata meddelanden) och att de är de inläggen som hjälpte mig att processera och klara av motgångarna. Skrivandet har (och kommer säkert alltid att vara) en terapiform för mig, där jag får och kan processera mina tankar och som hjälper mig att se över dem. Medan jag gick och nynnade på Precis som du imorse, konstaterade jag att de gamla inläggen nu ändå känns mer som en fotboj än en spark i rumpan: de liksom hindrar mig från att utvecklas vidare och representerar inte mer den eller det jag är idag. Jag funderade länge och väl om det är okej att liksom lämna det gamla livet och den gamla bloggen bakom sig och börja som en ny människa - som ett blanko papper - men bestämde mig för att lita på mitt innersta (även här). Nu känns det mest rätt att få börja om pånytt och få en ny chans.

Hur skall den nya bloggen skilja sig från den gamla då? Jag vill nu - likt Malena - satsa på att se det goda i livet, inte klaga så mycket och skriva om problem. Jag vill absolut inte att nån skall tro att mitt liv är smärt- och problemfritt - det vet ju alla att ingens liv är! - men i stället för att fokusera och dras tillbaks till sitt förflutna, känns det som att jag nu vill gå vidare och fokusera på drömmar, satsa på dem och leva. Alla har vi vårt förflunta i bagaget och det kommer vi att få leva med resten av vårt liv, men det förflutna och de val vi gjort får inte hindra oss från att bilda en framtid. Jag har längs med åren lärt mig att det är viktigt att se framåt, lyfta blicken uppåt och inte titta bakom sig hela tiden och oroa sig för om spöken från det förflutna fortfarande förföljer en eller om benen kommer att bära. De bär. 

En stor och märkbar skillnad till den gamla bloggen är att jag nu (till min sotrasyster A:s stora glädje!) kommer att blogga på svenska. Varför? Ja, det är invecklat, men en delorsak ligger i bloggens namn: precis som du. Jag bloggade i 8 år på finska, främst för att försöka hållas på ytan och hålla fast vid de få läsare jag lyckats skrapa ihop. Hela tiden kändes det litet fake, eftersom svenska är mitt hjärtespråk och en viktig egenskap och del av min personlighet och den jag egentligen är: finlandssvensk. Att skriva på finska enbart för att hålla fast vid en handfull läsare kändes så jäkla ytligt - speciellt då jag insåg att jag gör det mer för läsarnas skull och för att febrilt försöka hålla fast vid tonårsdrömmer om att en gång ännu bli en stor, känd bloggerska, att jag riktigt känns. Jäklar heller! Tappar jag mina finska läsare på dethär sättet är det ju synd, men valet är mitt. För att kunna skriva helhjärtat måste jag skriva på mitt hjärtespråk - och det är svenska det. I ett visst skede av mitt liv - då jag bodde i Björneborg - var jag osäker på min identitet och försökte förgäves förfinska mig själv, men de tiderna och dagarna är nu förbi. Jag har alltid varit och kommer alltid att vara tvåspråkigt finlandssvensk och ha svenska som känslo- och hjärtespråk. Minns redan i Björneborg hur jag förklarade för ex-sambon att jag inte kan säga rakastan sinua - det låter ju så arrogant! Att säga jag älskar dig låter mycket vackrare (haha, kanse dethär är orsaken till att jag idag sällskapar med en finlandssvensk? ;))

 

Så välkomna med mig. Välkomna med och lär känna mig - den unga kvinna, som jag utvecklats till.

 

 

Publicerad 08.07.2015 kl. 10:29

Jossu. Finlandssvensk. 25 år. Dagdrömmare, tänkare. Hundägare. Sambo. Lillasyster. Dotter.

Kategorier

Senaste kommentarer